»politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående. Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet. För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s. börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde, dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser, fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de främmande sändebuden. Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter. Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades. Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender. Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden omkring sig. Frågan om krig eller fred...